Jag orkar inte mer! Ju mer jag försöker desto mer fel blir det bara. Jag vill så mycket och jag försöker verkligen. Jag jobbar hårt men tydligen inte tillräckligt. På matten gjorde pluggade jag stenhårt inför det där provet. Jag gjorde HELA rödkurs och repetiotionspappret flera gånger. Inte ett endaste tal hoppade jag över! Jag kunde verkligen. Jag kände att jag verkligen visst hur jag skulle göra men ändå så fuckar allt upp sig i alla fall! Vad är det jag gör för fel!? Likadant med engelska redovisningen. Jag hade tränat, jag visste vad jag skulle säga men så börjar jag prata och så får jag black out. Jaha, trevligt vad ska jag säga nu då!? Så jag stammar fram en massa fummel på en dålig svengelska! Lyckat! Som om jag inte dragit ner betyget i engelskan tillräckligt den här terminen! Jag ORKAR inte mer!!! Jag VILL inte mer! Jag GER UPP nu! Det hjälper ju tydligen int´ hur mycket jag än försöker. Ingenting fungerar ju i alla fall. Jag känner mig så liten och värdelös. Mitt självförtroende har drunknat i saltvattnet och ligger nu på botten i det djupaste havet.

Det känns som om jag inte orkar bry mig om någonting längre! En kille i klassen lånade min mobil, snodde med sig den hem och satt med massa andra killar i klassen och lästa alla meddelandena på FB som jag har skickat. I vanliga fall skulle jag tyckt att det varit så sjukt pinsamt. Jag menar hur mycket står inte där liksom? Och jag skulle blivit arg. Skulle jag orkat skulle jag blivit ledsen också och tyckt att det var oerhört respektlöst när jag är snäll och lånar ut min mobil för att han ville lyssna på musik och så gör han så. Men nu orkar jag inte bry mig. Jag orkar inte göra någonting. Jag orkar knappt svara på smsen jag får längre. Jag har haft mobilen avstängd liggandes hemma på skrivbordet i flera dagar. Jag som alltid brukar ha den med mig överallt. Men, nä, jag orkar inte bry mig om den heller.

Jag orkade knappt bli ledsen över att det blev ett missförstånd så att jag inte fick jobba i helgen och en massa pengar bara försvann sådär framför ögonen på mig. Palla inte bry mig.

Och jag ORKAR inte med gymnasievalen längre. Jag tänker hela tiden på det. Jag blir så stressad så fort alla börjar prata om det. Hur kan ni veta vad ni vill gå? Hur kan ni vara så säkra på er sak? Jag tänker på olika linjer lägger fördelar och nackdelar mot varandra. Tänker ut hur det skulle kunna vara att gå på den linjen men så är det alltid en pusselbit som fattas i alla fall. Vad är det som är fel egentligen? Hur svårt kan det vara? Kanske vågar jag inte bara lämna tryggheten som jag har nu även fast än det skulle vara sjukt skönt med en "ny start"? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet ingenting. Jag känner mig just nu bara som en värdelös liten looser utan någon som helst betydelse. Jag har lust att lägga mig i min säng och gråta och skrika och bara stanna där. Men jag orkar inte. Vad är det för mening med det liksom? Var tog allt det där glada vägen som jag har levt på ett bra tag nu? Pengen tog slut. Kanske måste jag bara få ladda batterierna? Det är tur att jag har Kex. När det bara är vi två, det är då jag får vara i min lyckobubbla! Jag älskar henne så mycket. Ibland på våra promenader tillsammans kan jag bara sätta mig ner på marken och gråta, klappa henne och berätta för henne hur mycket jag älskar henne bara för att jag tycker om henne så mycket. Oftast får jag till svar en "knockpuss", svansvift och ett Kex-ryck tillbaka. Haha! Det är hon som lyser upp min vardag och jag är så himla glad att jag har henne. För vad vore jag utan hennes andetag?