Ibland tror jag att folk inte fattar någonting! De förstår bara inte.

Idag har jag varit på min första och sista komfirmationsträff. Ingen kan övertala mig att gå tillbaka. Ingen kan få mig att gå dit igen. Jag valde alt. 3. Då skulle man gå på sommaren tre veckor från 10-14 varje dag, inte helger, det skulle inte vara något annat läger att man skulle åka bort någonstans. Vad bra, tänkte jag. Då kan jag vara med Kex på morgonen och på eftermiddagen, runt lunch är det ändå för varmt ute. Men vad säger dom när vi kommer dit då!? Jo, att vi ska gå varje dag i tre veckor från kl. 9-15 eller 14-20 (!) sen ska vi åka bort på ett "litet" läger i en vecka också, skoj va!? Ni måste också gå i kyrkan minst femton gånger innan vi börjar.
ALDRIG I LIVET ATT JAG GÖR DET!! GLÖM!! Jag tänker inte gå tillbaka till den där komfirmationen. Nej, nej och nej. Jag vägrar låta någon ta all den tiden ifrån mig som jag skulle ge till Kex. Jag åker ingenstans utan henne i mer än en dag! Och så är det med det. Och det är det här ingen fattar. Alla säger "Det är en hund, Jenny!"
Ja, hon är en hund. Men Kex är också min bästa vän och jag är helt beroende av henne. Jag skulle aldrig överleva utan henne. Innan jag fick Kex var inget lika roligt, jag sov inte lika bra på nätterna som jag gör idag och var ofta trött. Men när jag fick Kex blev allt så mycket bättre! Mina kompisar i skolan sa att jag blev gladare, inte såg lika trött ut, allt blev ljusare. Kex är alltid där för mig. Hon vaknar med mig på morgonen, somnar med mig på kvällen, möter mig glatt vid dörren när jag kommer hem, gör mig alltid sällskap, hon sviker inte! Hon möter mig alltid med en viftande svans och med en glimt i ögonen. Kex är vekligen mitt allt! 
Nu kanske ni förstår...